Harrys historia. Om statarlivet förr i tiden.

Del 1.

Detta är en historia om min pappa och hans många gånger svåra liv och leverne under statartiden i Sverige.

Harry föddes 1906 i Ekers församling utanför Örebro och äldst av nio syskon. Han föddes till ett samhälle med trånga levnadsförhållanden. Men upplever ändå sin jordavistelse som både meningsfull och spånnande.
Under en tidsepok med två världskrig och en teknisk utveckling som kulminerat med ett mänskligt besök på månen, har han hunnit med det mesta av livets både goda och onda sidor.
När Harry var nyfödd flyttade föräldrarna till Julita gård i Sörmland, där hans far tagit anställning som ladugårdskarl, statare som det också kallades.
Efter en kort tid vid själva huvudgården flyttades familjen till utgården Rökärr, där de sedan bodde kvar tills Harry fyllt tre år. Under tiden fick han två syskon, en bror som hette Olle och en syster som hette Eva.
Harrys far hade egentligen utbildat sig till handskomakare och hade också tänkt att bli en sådan. Men skofabrikörerna i Örebro hade nu blivit så många att de tagit ifrån handskomakarna det mesta av deras arbetsuppgifter. Harrys far vågade sig inte på att söka fabriksjobb, då det var för långt från platsen där de bodde i Eker och in till Örebro, en sträcka som han blivit tvungen att gå till fots morgon och kväll och därmed under största delen av dygnet förlorat möjligheten till samvaro med de sina. Återstod då inget annat än statarlivet, om familjen skulle få träffas någon gång också under dagen.
Harry har inte så många minnen från tiden i Sörmland denna gång. Men han återkommer lite senare till detta landskap och då med en bättre minnesförmåga.
Men tre händelser han ändock fastnat i hjärnan. Den ena är upplevelsen med lekkamraten Asta. Utanför stugan, där båda hade sin bostad fanns en rågåker, vars skörd växt upp till en höjd som översteg både Harrys och Astas kroppslängd. En bit in på fältet hade de ordnat sig en plats där de kunde sitta och leka utan att bli upptäckta av någon. De gick nämligen till lekplatsen i en vattenfåra, upplogad för avrinning av överskottsvatten vid regn. Här vistades de en stund alla sommardagar när det var vackert väder. Till sist blev de dock upptäckta av gårdens rättare, som motade bort dem och sa att så här fick de inte göra för då kunde de få smäll i stjärten.
En annan upplevelse so Harry också minns, det var när han ramlade ner från den körbana som var ansluten till skullen ovanför ladugårdsbyggnaden. Han hade tur och klarade sig därför utan några allvarliga skador. Sådana hade dock kunnat uppstå om han ramlat ner på något av de jordbruksredskap som stod uppställda strax intill där han föll.
Harry gick in i ladugården och talade om för sin far vad som hänt. Hans far gjorde en undersökning över hela kroppen men kunde inte finna någon skada, utöver lite blåmärken.
Det tredje minnet är besöket hos mors bror Albin som tillsammans med en kompis var på luffen i anledning av den pågående storstrejken. De blev bjudna på kaffe med dopp av mor innan de fortsatte sitt luffande mot okänt mål.
Harrys föräldrar flyttade som sagt från Sörmland det år han fyllde tre år.
De blev nu bosatta vid Lindbacka, som också låg i närheten av Örebro, där Harrys far fått anställning, även denna gång som ladugårdskarl. Bostaden de fick var på ett rum och kök i en rödfärgad stuga, inte långt från ladugården där Harrys far jobbade och med Svartån rinnande strax utanför gårdsplanen till stugan. Bostaden var givetvis trång, precis som alla statarstugor. Att leka inomhus var för syskonen praktiskt taget omöjligt.
Ladugården var vintertid lekplats för barn vars far arbetade på gården som kogubbe. Harry var därför ofta med sin far på arbetsplatsen. Även andra barn kunde få vara med, om de var kompisar till ladugårdskarlens barn. Speciellt på kvällarna var ladugården tummelplats för leksugna ungar.
Fortsättning följer!