Harrys historia del 2

Men det fanns också andra lekfulla besökare hos korna. Gråsparvar övervintrar nämligen ofta i ladugårdarna och utgjorde då ett sommarlikt inslag under den mörka årstiden. Även om fåglarna inte direkt lekte med barnen så flaxade de ändå omkring som om de var deltagare i ungarnas språngmarsch runt i ladugården.


En kväll när Harry skrinnade omkring på det hala ladugårdsgolvet, störtade han omkull och slog huvudet i en på golvet uppställd mjölkflaska, som var av storleken femtio liter. Han fläkte därvid upp ett stort sår strax ovanför vänstra ögonlocket. Blodet rann i strid ström utefter kinden och Harry fick första hjälpen av sin far som sedan gick hem med honom till mor som lindade en tygbit runt hans huvud och därmed stopp för vidare blodflöde. Något läkarbesök var det inte tal om. Han har därför ett märke än i dag efter denna smäll.





Djur och barn har alltid trivts tillsamman. Kor är väl inte så leksugna som exempelvis getter, som genom sin nyfikenhet åstadkom intresse för barn.


Vid Lindbacka fanns i ladugården en get och en getabock. De hade till uppgift att förhindra uppkomsten av kastsjuka hos korna, en åkomma som är liktydig med missfall för kvinnor. Det var den skarpa lukten från getterna som skulle hålla kastsjukan borta. Huruvida det var någon funktionsduglig medicin är väl oklart, men alla trodde dock på getternas lukt som botemedel för tidig födsel.





Harry blev god vän med de här getterna, speciellt med bocken vars beteendemönster inte alltid var det allra bästa.. Men med Harry kom han bra överens, han nära nog älskade honom.


Det goda förhållandet mellan bocken och Harry kom ibland till praktisk nytta för arbetarna på gården. Sommartid fick de båda getterna gå lösa och beta på grönområdena intill ladugården. En dag tröskade arbetarna på logen, som låg i närheten av området där getterna fanns.


Troligen blev bocken irriterad av tröskverkets dunder och brus för han gick till anfall mot de gubbar som stod i dörren till logen. Bocken reste sig på bakbenen och gick med huvudet på sne till attack och de som stod i vägen tvingades hoppa undan in i logen för att söka skydd mot anfallet.


De fick själva inte bort bocken från området utan måste skicka bud efter Harry som var den ende som bocken lydde. Så fort han fick se Harry sprang han till honom och följde snällt med bort från tröskegubbarna.


Ibland gick getterna på bete en bit bort från ladugården. De tjudrades då med en lång lina för att inte störa de som bodde i området. Det var Harrys far som gick med dem morgon och kväll. Någon gång kunde det hända att bocken inte ville följa med hem. Far fick då lov att gå efter Harry för att få bocken därifrån.