Men det fanns också andra lekfulla besökare hos korna. Gråsparvar övervintrar nämligen ofta i ladugårdarna och utgjorde då ett sommarlikt inslag under den mörka årstiden. Även om fåglarna inte direkt lekte med barnen så flaxade de ändå omkring som om de var deltagare i ungarnas språngmarsch runt i ladugården.
En kväll när Harry skrinnade omkring på det hala ladugårdsgolvet, störtade han omkull och slog huvudet i en på golvet uppställd mjölkflaska, som var av storleken femtio liter. Han fläkte därvid upp ett stort sår strax ovanför vänstra ögonlocket. Blodet rann i strid ström utefter kinden och Harry fick första hjälpen av sin far som sedan gick hem med honom till mor som lindade en tygbit runt hans huvud och därmed stopp för vidare blodflöde. Något läkarbesök var det inte tal om. Han har därför ett märke än i dag efter denna smäll.
Djur och barn har alltid trivts tillsamman. Kor är väl inte så leksugna som exempelvis getter, som genom sin nyfikenhet åstadkom intresse för barn.
Vid Lindbacka fanns i ladugården en get och en getabock. De hade till uppgift att förhindra uppkomsten av kastsjuka hos korna, en åkomma som är liktydig med missfall för kvinnor. Det var den skarpa lukten från getterna som skulle hålla kastsjukan borta. Huruvida det var någon funktionsduglig medicin är väl oklart, men alla trodde dock på getternas lukt som botemedel för tidig födsel.
Harry blev god vän med de här getterna, speciellt med bocken vars beteendemönster inte alltid var det allra bästa.. Men med Harry kom han bra överens, han nära nog älskade honom.
Det goda förhållandet mellan bocken och Harry kom ibland till praktisk nytta för arbetarna på gården. Sommartid fick de båda getterna gå lösa och beta på grönområdena intill ladugården. En dag tröskade arbetarna på logen, som låg i närheten av området där getterna fanns.
Troligen blev bocken irriterad av tröskverkets dunder och brus för han gick till anfall mot de gubbar som stod i dörren till logen. Bocken reste sig på bakbenen och gick med huvudet på sne till attack och de som stod i vägen tvingades hoppa undan in i logen för att söka skydd mot anfallet.
De fick själva inte bort bocken från området utan måste skicka bud efter Harry som var den ende som bocken lydde. Så fort han fick se Harry sprang han till honom och följde snällt med bort från tröskegubbarna.
Ibland gick getterna på bete en bit bort från ladugården. De tjudrades då med en lång lina för att inte störa de som bodde i området. Det var Harrys far som gick med dem morgon och kväll. Någon gång kunde det hända att bocken inte ville följa med hem. Far fick då lov att gå efter Harry för att få bocken därifrån.
lördag 30 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Harrys historia. Om statarlivet förr i tiden.
Del 1.
Detta är en historia om min pappa och hans många gånger svåra liv och leverne under statartiden i Sverige.
Harry föddes 1906 i Ekers församling utanför Örebro och äldst av nio syskon. Han föddes till ett samhälle med trånga levnadsförhållanden. Men upplever ändå sin jordavistelse som både meningsfull och spånnande.
Under en tidsepok med två världskrig och en teknisk utveckling som kulminerat med ett mänskligt besök på månen, har han hunnit med det mesta av livets både goda och onda sidor.
När Harry var nyfödd flyttade föräldrarna till Julita gård i Sörmland, där hans far tagit anställning som ladugårdskarl, statare som det också kallades.
Efter en kort tid vid själva huvudgården flyttades familjen till utgården Rökärr, där de sedan bodde kvar tills Harry fyllt tre år. Under tiden fick han två syskon, en bror som hette Olle och en syster som hette Eva.
Harrys far hade egentligen utbildat sig till handskomakare och hade också tänkt att bli en sådan. Men skofabrikörerna i Örebro hade nu blivit så många att de tagit ifrån handskomakarna det mesta av deras arbetsuppgifter. Harrys far vågade sig inte på att söka fabriksjobb, då det var för långt från platsen där de bodde i Eker och in till Örebro, en sträcka som han blivit tvungen att gå till fots morgon och kväll och därmed under största delen av dygnet förlorat möjligheten till samvaro med de sina. Återstod då inget annat än statarlivet, om familjen skulle få träffas någon gång också under dagen.
Harry har inte så många minnen från tiden i Sörmland denna gång. Men han återkommer lite senare till detta landskap och då med en bättre minnesförmåga.
Men tre händelser han ändock fastnat i hjärnan. Den ena är upplevelsen med lekkamraten Asta. Utanför stugan, där båda hade sin bostad fanns en rågåker, vars skörd växt upp till en höjd som översteg både Harrys och Astas kroppslängd. En bit in på fältet hade de ordnat sig en plats där de kunde sitta och leka utan att bli upptäckta av någon. De gick nämligen till lekplatsen i en vattenfåra, upplogad för avrinning av överskottsvatten vid regn. Här vistades de en stund alla sommardagar när det var vackert väder. Till sist blev de dock upptäckta av gårdens rättare, som motade bort dem och sa att så här fick de inte göra för då kunde de få smäll i stjärten.
En annan upplevelse so Harry också minns, det var när han ramlade ner från den körbana som var ansluten till skullen ovanför ladugårdsbyggnaden. Han hade tur och klarade sig därför utan några allvarliga skador. Sådana hade dock kunnat uppstå om han ramlat ner på något av de jordbruksredskap som stod uppställda strax intill där han föll.
Harry gick in i ladugården och talade om för sin far vad som hänt. Hans far gjorde en undersökning över hela kroppen men kunde inte finna någon skada, utöver lite blåmärken.
Det tredje minnet är besöket hos mors bror Albin som tillsammans med en kompis var på luffen i anledning av den pågående storstrejken. De blev bjudna på kaffe med dopp av mor innan de fortsatte sitt luffande mot okänt mål.
Harrys föräldrar flyttade som sagt från Sörmland det år han fyllde tre år.
De blev nu bosatta vid Lindbacka, som också låg i närheten av Örebro, där Harrys far fått anställning, även denna gång som ladugårdskarl. Bostaden de fick var på ett rum och kök i en rödfärgad stuga, inte långt från ladugården där Harrys far jobbade och med Svartån rinnande strax utanför gårdsplanen till stugan. Bostaden var givetvis trång, precis som alla statarstugor. Att leka inomhus var för syskonen praktiskt taget omöjligt.
Ladugården var vintertid lekplats för barn vars far arbetade på gården som kogubbe. Harry var därför ofta med sin far på arbetsplatsen. Även andra barn kunde få vara med, om de var kompisar till ladugårdskarlens barn. Speciellt på kvällarna var ladugården tummelplats för leksugna ungar.
Fortsättning följer!
Detta är en historia om min pappa och hans många gånger svåra liv och leverne under statartiden i Sverige.
Harry föddes 1906 i Ekers församling utanför Örebro och äldst av nio syskon. Han föddes till ett samhälle med trånga levnadsförhållanden. Men upplever ändå sin jordavistelse som både meningsfull och spånnande.
Under en tidsepok med två världskrig och en teknisk utveckling som kulminerat med ett mänskligt besök på månen, har han hunnit med det mesta av livets både goda och onda sidor.
När Harry var nyfödd flyttade föräldrarna till Julita gård i Sörmland, där hans far tagit anställning som ladugårdskarl, statare som det också kallades.
Efter en kort tid vid själva huvudgården flyttades familjen till utgården Rökärr, där de sedan bodde kvar tills Harry fyllt tre år. Under tiden fick han två syskon, en bror som hette Olle och en syster som hette Eva.
Harrys far hade egentligen utbildat sig till handskomakare och hade också tänkt att bli en sådan. Men skofabrikörerna i Örebro hade nu blivit så många att de tagit ifrån handskomakarna det mesta av deras arbetsuppgifter. Harrys far vågade sig inte på att söka fabriksjobb, då det var för långt från platsen där de bodde i Eker och in till Örebro, en sträcka som han blivit tvungen att gå till fots morgon och kväll och därmed under största delen av dygnet förlorat möjligheten till samvaro med de sina. Återstod då inget annat än statarlivet, om familjen skulle få träffas någon gång också under dagen.
Harry har inte så många minnen från tiden i Sörmland denna gång. Men han återkommer lite senare till detta landskap och då med en bättre minnesförmåga.
Men tre händelser han ändock fastnat i hjärnan. Den ena är upplevelsen med lekkamraten Asta. Utanför stugan, där båda hade sin bostad fanns en rågåker, vars skörd växt upp till en höjd som översteg både Harrys och Astas kroppslängd. En bit in på fältet hade de ordnat sig en plats där de kunde sitta och leka utan att bli upptäckta av någon. De gick nämligen till lekplatsen i en vattenfåra, upplogad för avrinning av överskottsvatten vid regn. Här vistades de en stund alla sommardagar när det var vackert väder. Till sist blev de dock upptäckta av gårdens rättare, som motade bort dem och sa att så här fick de inte göra för då kunde de få smäll i stjärten.
En annan upplevelse so Harry också minns, det var när han ramlade ner från den körbana som var ansluten till skullen ovanför ladugårdsbyggnaden. Han hade tur och klarade sig därför utan några allvarliga skador. Sådana hade dock kunnat uppstå om han ramlat ner på något av de jordbruksredskap som stod uppställda strax intill där han föll.
Harry gick in i ladugården och talade om för sin far vad som hänt. Hans far gjorde en undersökning över hela kroppen men kunde inte finna någon skada, utöver lite blåmärken.
Det tredje minnet är besöket hos mors bror Albin som tillsammans med en kompis var på luffen i anledning av den pågående storstrejken. De blev bjudna på kaffe med dopp av mor innan de fortsatte sitt luffande mot okänt mål.
Harrys föräldrar flyttade som sagt från Sörmland det år han fyllde tre år.
De blev nu bosatta vid Lindbacka, som också låg i närheten av Örebro, där Harrys far fått anställning, även denna gång som ladugårdskarl. Bostaden de fick var på ett rum och kök i en rödfärgad stuga, inte långt från ladugården där Harrys far jobbade och med Svartån rinnande strax utanför gårdsplanen till stugan. Bostaden var givetvis trång, precis som alla statarstugor. Att leka inomhus var för syskonen praktiskt taget omöjligt.
Ladugården var vintertid lekplats för barn vars far arbetade på gården som kogubbe. Harry var därför ofta med sin far på arbetsplatsen. Även andra barn kunde få vara med, om de var kompisar till ladugårdskarlens barn. Speciellt på kvällarna var ladugården tummelplats för leksugna ungar.
Fortsättning följer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
